Nä, vet ni vad...

Jag blir så himla trött på mig själv ibland! Kan inte låta bli att gå här och vara nedslagen över att Sophie fick jobba så med Baltazar igår. Ja, inte att hon jobbade med honom - för det vill jag ju så klart, men över att han "gick emot" så mycket mer än han gjort tidigare. Jag vill ju att han ska vara mjuk och skön att rida och att de som sitter upp ska bli imponerade av min fina häst. Ja, ni andra med egna hästar där ute vet ju att man vill kunna känna sig stolt över sin häst när någon annan rider den...

Är det här liksom beviset över att "jag inte kan"? Jag vill ju också kunna det som "alla andra" kan. Suck...
Alltså, det är klart att jag vet att jag kan rida och att jag kan lära mig det som andra kan. Men jag vill kunna NU. Mitt tålamod är så kort och jag hade hoppats kunna komma ut på tävlingar i vår och få känna mig lite duktig. Just nu känns det som att jag inte vill att någon ska se mig....

Dags att plocka fram alla positiva stunder!

Just nu behöver jag så väl all träning jag kan få (kanske ska be om lite intensivträning? Det brukar göra susen) men tyvärr har jag varit tvungen att avboka nästa veckas träning. Maken ska nämligen på begravning i Helsingborg och barnen kan inte vara hemma själva så länge (och att ta med dem är uteslutet - då blir det bara gnäll, gnäll, gnäll...) Bara att bita i det sura äpplet alltså.

Nä Jenny, dags att plocka fram de där positiva bilderna i minnet från i somras/höstas när allt kändes bra! Kom igen nu och sluta var så sur och trist !
Och för att vara lite tydlig mot er som undrar - så är ju Baltazar min älskling oavsett vilket! :)